Vi träffades en tidig kväll, eller en sen eftermiddag, på en takterass i Madrid. Han ser inte så speciell ut, utmärker sig inte men svenskar umgås med svenskar i Madrid. Han var där för ett tillfälligt jobb och han sa att min svart-vitrandiga kappa påminde om en fashion-zebra. Jag är inget modelejon, svarade jag. Sen drack vi öl på taktterassen innan jag visade in honom i Madrids hipsterkvarter och vi hamnade på en av Malasañas alla tokiga tapasbarer. Vi dricker mer öl och han säger att min skrattgrop är charmig. Jag som aldrig ens reflekterat över att jag har en charmig skrattgrop.

Han var så enkel att umgås med. Och vi gillar exakt samma saker. Hans skivsamling återfinns i mina spotifylistor, och han var inte främmande för mitt intresse för modern konst och filosofi eller mina drömmar om att en dag kunna köpa en ponny. Han spelar i band, åker snowboard och jobbar med marknadsföring. Och allt han säger framstår som så viktigt.

Vi säger hejdå och jag tar metron hem till mina flatemates. Jag hamnar i vår gröna plyschsoffa och berättar att jag träffat min framtida man. Alvaro och Riki skrattar åt mig, de hävdar att jag träffar en ny framtida man varje helg men att jag aldrig fattar det själv, de bjuder i alla fall skämtsamt in sig till bröllopet.

Han åker några dagar senare tillbaka till Sverige. Jag är kvar i Madrid men vi fortsätter att höras och träffas igen i december när jag är i Linköping för att jobba. Han tar med mig på asiatiskt julbord, vi ser Maxide Märak sjunga i Musikhjälpens bur och hånglar på gatan utanför mitt hotell.  Dra åt helvete vad jag tycker att han är fin.

Vi hörs och ses och hörs och ses. Och det är fint. Sen blir det 2016 och han meddelar att det nog inte blir mer. Det är över. Dra åt helvete vad jag tycker att det är tråkigt.