Jämfört med henne är jag ingen alls.

Den här veckan, veckan som kommer gå till historien som då jag jobbade på min semester och sparkades ut ur två "det här kanske blir något"-relationer.

Gick på aw med den där snubben som jag gillade svinmycket tidigare i våras. Han som allt kändes så fint och bra med, innan jag stack till Spanien (som det här inlägget handlade om). Han som jag hade hoppats skulle vänta, eller som jag kanske borde ha väntat på? Han som var både snygg, trevlig, rolig och intelligent. Han. Vi försökte igen när jag kom hem, gick ut en del. Men det som var på gång, hade passerat. Vi dejtade, men rörde aldrig varandra. Förutom den där kvällen på konsert när han stod nära nära och jag kunde kännas hur han andades i min nacke (det som det här inlägget handlade om). Jag hade hoppats att han skulle bli min sommarfling. Hade hoppats få vakna av solen i ögonen, med honom bredvid. Well. Vi gick på aw i tisdags, och springer då på hans sanslöst fantastiska flickvän. Allts, seriöst. Jag blev också kär i henne. Smäll, bang, hon är som ett yrväder av intelligens, humor och flawlessness. Jämfört med henne är jag ingen alls.

Så går det om man själv inte väntar. Jag gjorde ju inte det. Jag lät honom gå, i spanien träffade jag själv någon annan. Den där några-år-äldre-gentlemanen (han som nämndes i detta inlägg). Vi hängde en del i Madrid, hade stjärnfall-och-fyrverkerier-bra sex, och har smsat av och till sedan dess. Senast för en vecka sedan hade jag, efter ett par sms, kunnat ta första bästa plan till Madrid för att få känna honom igen. Han får mig att känna mig åtrådd. Och fin. Men han verkar ha träffat någon annan, även han. Enligt uppdateringar på diverse socialamedier träffar han regelbundet en fantastiskt vacker kvinna. Hon är smashing på bild, säkert väldigt trevlig, och efter en liten stunds snokande vet jag att hon är framstående fotograf. Jag blev nästan lite kär i henne också. Och i kommentarsfälten till varje bild på dem skämtar hans vänner om att han och den vackra kvinnan snart borde gifta sig. De kan förstås bara vara vänner, men jag tror inte det. Och, framförallt: Jämfört med henne är jag ingen alls.

Kanske får jag skylla mig själv. Faller för män men lämnar dem för ett land 400mil bort. Jag låter dem alla gå. Jag låter dem gå eftersom jag likt dem träffar flera samtidigt - men ingen av dem jag träffar stannar kvar. Dem jag träffar, stannar däremot hos dem de träffar. Och jämfört med dem är jag ingen alls. Ikväll känner jag mig så ofantligt ful, tjock, tråkig och menlös. Köpte en burk Nutella, äter skiten med sked. Imorgon börjar mitt nya liv. igen.