Det händer grejer. Jag fick ett stipendium att åka tillbaka till Madrid i oktober och november, och jag har stora planer på att flytta ner mer permanent, gärna från april 2016.

Alvaro - ni vet han snubben - han bah: hej, vill du bo med mig? kan vi dela lägenhet?

Så. Vad händer just nu, vi ska dela en two bedroom flat under oktober och november, sen hyr jag ut mitt rum och har lovat att komma tillbaka i april. Lovat. galet. Jag har aldrig lovat någonting sådant tidigare.

Jag panikar lite över det här. Är lika delar lycklig som orolig. Vill lämna Sverige, kan lämna Sverige. Är samtidigt himla bekväm, min lägenhet här är så bekväm, mitt liv är så bekvämt i Örebro. Men ensamt. Och all work and no play. Madrid är mest play, och det skrämmer mig också. Har jag självdisciplin nog att sitta i Madrid för att skriva min avhandling? Gissningsvis. Jag testar i höst igen.

Det skrämmer mig lite att bo med Alvaro. Nåväl att han är himla trevlig, och vettig. Men dessa struggeling mucisians. Den konstanta kampen med pengar, den konstanta dekadensen (om än i perioder). Och är jag sådan? Kan jag hantera en kaospilot i mitt liv? Jag kanske mår bra av en kaospilot? Lite på temat att det är utanför min komfortzoon som the magic happens.

Det skrämmer mig också att en flytt till Madrid inte alls blir vad jag hoppas. Att jag ska vara olycklig och ensam. Som när jag bodde i Granada. Jag hade så höga tankar om Granada. Trodde att mitt Granada-liv skulle bli fab. Det sög. Jag var ensam, blev kär, blev dumpad, var olyckligt kär, var ensam, pendlade tillbaka till Malaga, gav sedan upp - struntade i lägenhetsdeposition och flyttade tillbaka till Malaga. Det får inte bli så i Madrid. Men tänk om? Och tänk om jag inte alls kan skriva avhandling från Madrid?